Snöstormen över södra Norrland och norra Dalarna kunde inte stoppa svenskarna att bila fram till Femundtunet i Norge och delta i P-løpet alternativt 5-mila. Åtmistone var malamuteförarna väl representerade. Norrifrån kom jag, österifrån kom Anna-Karin Zachrisson med sambo Peter Larsson och söderifrån kom de flesta, det vill säga Inge och Rose-Marie Eklund, Lasse Öman, Peter och Sigge Falk. Inte så långt därifrån bor Kristin Esseth och eftersom hon tillhör laget Girl Power räknas hon automatiskt till det svenska gänget (i alla fall enligt min mening).

Stormen ställde till för tävlingsarrangörerna. Det som hade varit mycket fina spår på torsdagen förvandlades till smala, lösa spår och P-løpet fick bli två gånger 5-milaspåret. De tuffaste svenskarna var som vanligt Inge med två hundar och Kristin med fyra stycken som ställde upp i det långa loppet. Vi övriga valde den korta distansen.

I år igen (och utan fri passagerare såvitt jag vet) körde Kristin skjortan av alla på P- løpet och var först i mål med tiden 8.33.40. Inge vann tvåspannsklassen efter att ha åkt två otroliga jämna rundor och fick tiden 10.56.30.

På 5-mila tog Anna-Karin en tredje plats i flerspannsklassen. I enspannsklassen gjorde Sigge en kanoninsats med en sanslöst laddad Stripe. På långt håll kunde jag höra hunden skrika att han ville minsann inte ta rast medan Sigge försökte desperat att få hunden att stanna så att han kunde ta igen sig. Att Sigge var lurig visste jag redan men att han skulle flyga förbi mig som en rakett några km från slutet och knycka en andra plats blev en överraskning för båda två. Det är kryt i gubben (förlåt mig uttrycket Sigge!) kan ingen tvivla om även om det snabba tempot ställde hans hälsa på hårda prov. Det tog Sigge 5 timmar och 26 minuter att tillryggalägga de 5 milen. Dryggt 5 minuter mer behövde gamle Kulan och jag att nå målet. Det räckte för en tredje placering, något jag aldrig trott eftersom jag fick ta av mig skidorna och traska uppför de sista uppförsbackarna, Det var ju det snabbaste alternativ jag hade då! Åttonde man i klassen var Peter Larsson.

Vår ende nome-representant var Lasse som slutade fyra i fyrspannsklassen med tiden 6.08.20. Det var i hans buss de flesta av oss satt och åt medan prisutdelningen ägde rum. Men vad gör det att hämta sina priser efteråt när man har trevligt bland sina vänner?

Detta var andra året i raden jag fick slita med mina skejtskidor bakom en hund i norska spår och ett råd vill jag ge kommande svenska nordiska deltagande: ta med skidor och pjäxor för både klassisk- och skejtåkning, det tänker i alla fall ha jag göra nästa gång. I sådana förhållanden är det nog snabbare med klassisk utrustning.

Nadia CK