Med min nya Oinakka
Den här sidan handlar om slädturen jag gjorde från Oradtjärnberg till Funäsdalen.
Jag kommer att köra med sex Malamuter och min nya OINAKKA släde, med 10 cm breda nästan tre meter långa skidor och 190 cm långt lastplan och med ett nytt slädkapell från polarkompaniet.
Jag kommer att starta där Skoterleden från Våmhus och bösjön korsar vägen vid Oradtjärnberg (vägen som går till Sveg från Älvdalen) och målet är Funäs dalen och Malamutveckan som kommer att gå av stapeln vecka 11.
Där jag kommer att umgås med likasinnade Malamut ägare.
Dag:1 Efter packning av släden kom jag så iväg, farsan trodde inte att hundarna skulle orka men han kände inte till malamutens styrka.

Solen sken och det var fint väder hela vägen fram till rottenhållan.
Hundarna gick sisådär bra, vi höll ett tempo på ca 4,5 mil om dan, så jag är jätte nöjd med deras prestation för det var inte bara släden dom skulle dra. Jag är lat av mig så dom fick inte mycket hjälp av mig självklart hjälpte jag dom när det gick trögt.
Kojan i Rottenhållan där jag stannade första natten var perfekt, liten och mysig.
För att komma till rottenhållan måste man avvika från den markerade leden ett par hundra meter.
Det tog lite tid att få ordning på allting som att värma vatten till hundarna och lägga deras torrfoder i blöt, packa upp dom saker som skall användas för matlagning och kvartering.
Dag:2 Dagen börja lite före soluppgången med att jag tände 
mitt stora fotogenkök för värmning av hundarnas vatten och vatten till mitt morgon te efter det gjorde jag upp en eld i kamin för att få lite värme i kroppen före det var dags att ge sig ut på den långa färden till nästa övernattningsställe.
Starten från Rottenhållan gick bra vi hade snart fått upp arbetstempot. på vägen upp på Granåsen fick jag syn på ett spår som jag var tvungen att titta på till min förvåningen var det ett varg spår ingen tvekan om det, det var för stort för att vara ett hund spår.
Jag kände i spåret och konstatera att det inte var speciellt gammalt, det vart hårt men ingen snö i det så slutsatsen är att det är ett par dagar gammalt.
Färden gick vidare mot Storgranåsen, bara oplogad väg under 4 km och uppåt.
Väg övergången vid fallvallen närma sig "min stora fundering var" skall det gå att köra över vägen utan att förstöra belagen.
Jag stannade och slog i snöankaret före vägen och gick och tittade, is vid vägräcket och asfalt på resten av vägen hmm okej jag får hålla i och lyfta släden på ena sidan och kommendera hundarna att gå på vänster sida.
Det var j!!!??? tungt att göra på det viset men det gick.
Efter att räcket tog slut kommendera jag hundarna ner i diket på vänster sida själv gick jag på vägen fram tills leden vek av mot Vedungfjället.
Nu börja lutningen upp mot fjällen, det plana inte ut förrän vi nästan var på toppen av Vedungfjället.
Leden upp är välpreparerad och jämn.
När jag kom upp mot där det börja glesna hörde jag hur det skällde i skogen, jag trodde nu får vi sällskap men när jag kom närmare såg jag att det låg några stugor framför mig det var Rönnebo som dök upp.
Där var en familj med sin drever som stod och vinkade hej hej, det är väl inte så vanligt att hundspann dyker upp.
 
Det började blåsa när jag passerade Rönnebo och kom ut på långsträckta myrar som sträcker sig ända fram mot fjällsluttningen på Vedungfjället.
Vi hade motvind hela vägen förbi Vedungfjället och fram till korsningen som går ner till Lövhattvallen där jag hade bestämt mig för att övernatta.
På vägen ner till vallen kom jag på att det fanns en stuga bredvid leden, jag åkte in med hundarna slog i ankaret, gick in för att titta, Stugan låst f.. tänkte jag, jag får lov att fortsätta mot vallen ändå.
Enligt kartan skall där vara en stuga, bra tänkte jag då får jag sova inomhus, tji fick jag stugan var ett ruckel, med igensnöad dörr, inga fönster, igenmurad spis.
Jaha jag får slå upp tältet och på hemvägen fortsätta mot lövhögen där jag vet att det finns en öppen stuga tänkte jag.
Hundarna behövde vila, jag började med att ta fram stake out Wirén och satte upp den mellan två väderbitna björkar och släppte hundarna lösa ett tag medan jag trampa ner snön med snöskorna så att jag inte skulle braka igenom snön när utfodrar dom senare och så att tält platsen där jag skall slå upp tältet senare blir hårt.
När det var klart och hundarna var på sina platser, var det dags att börja tina snö åt hundarna och mig. Rucklet var alldeles perfekt att tina snö inne i, det var vindstilla där, så det gick skapligt fort att tina snö till vatten.
Efter det var gjort var det dags att slå upp tältet på nertrampad plats.
Det blåste ingeting här det var lä mellan kullarna på vallen.
Det enda sällskap jag hade förutom hundarna var dom osynliga riporna som varna i träden omkring campen.
Jag kom att tänka på hur lätt det måste ha varit att tro på troll och alver och sådant för ett par hundra år sedan, när vidskepelse florera vilt bland nybyggare och fjällfolk.
Jaha stå inte här och häng, se till att du blir klar någon gång stod jag och tänkte se till att tältet kommer upp istället.
"Efteråt kom jag att tänka, jag var nog bra slut då" Sagt och gjort tältet kom upp och när det var klart var vattnet så pass varmt att jag kunde portionera ut torrfodret i skålarna för svällning.
(I botten på mina skålar har jag satt fast liggunderlag för skydda mot snö och kyla.)
Hungern gjorde sig påmind och det var dags att börja laga lite krubb, det fick bli pasta med köttförssås.
Det smaka gudomligt, en eloge till kockan som lagade såsen innan jag for ut på tur.
hundarna ville också ha mat det var bara att försöka resa på sig efter maten man blir ju lite däst efter man har ätit och är mätt.
men det gick bra ändå, när jag kom ut från tältet hade det börja skymma, hundarna åt upp sin mat och vart nöjda, dom la sig snart tillrätta i snön och sov snart gott.
Mörkret kom och la sig tillrätta.
Fjällen på natten är väldigt vackert, jag bara måste ta en liten promenad, jag tog loss några hundar som fick följa med och gick en liten sväng i omgivningen.
Hundarna sprang ifrån mig till campen där hittade dom en gammal lägereld plats från några skoterburna fjällturister och börja nosa omkring efter godsaker dom slarvat med att ta upp efter sig, det var bara att sätta fast dom igen och gå och lägga sig i tältet och sova.
Natten gick bra, det var nästan för varmt i min ajungilak sovsäck, jag fick nästan sova med öppen sovsäck.
Morgonen kom och jag vakna till ljudet av stark blåst och blött snöfall, det lät inte roligt mot tältduken, jag försökte somna om klockan var bara 5.
Det var svårt att somna om när man ligger och tänker på vädret som rasar alldeles utanför tältet ett par centimeter från huvudet.
Vädret gav med sig efter ett par timmar när solen kom upp.
Det vart en klar och fin dag med sidvind på fjället så stark att den sköt släden åtsidan så att jag fick parera hela tiden.
Ny dag samma rutiner som på kvällen, vatten åt hundarna först sen åt mig.
Medan jag väntar på att torrfodret ska bli blött tar jag det lungt och packar om i släden så att den inte ska ta så mycket vind.
Nu har hundarna fått mat då kan jag äta frukost, efter frukost packar jag ihop all utrustning och ner i släden med den, då har det gått nästan två timmar sen jag vaknade andra gången.
I med hundarna i selarna och iväg tillbaka mot varghöjden där
jag kör mot norr, och fonnfjället skymtar i horisonten 9 km bort.
När jag kommer till korsningen där leden kommer ifrån storfjätern och går mot Lofsdalen så står det tre skotrar med familjer där och väntar i blåsten på att en stölle med hundspann ska komma och passera.
Det var trevligt folk som stod där, dom var nyfikna på hundarna och var jag skulle hän Funäsdalen sa jag, där var vi igår sa dom, då skall du köra vänster bakom krönet där, rådde dom mig, så kommer du på leden som går till Funäsdalen.
sagt och gjort, jag tog den leden som dom visa på mig, det var ett bra förslag "icke" det blev min första fel navigering, jag kom för långt västerut. Och hitta en öppen koja, kan vara bra att veta. Jag fick vända rakt österut och rikta in mig på Sömlinghågna och åka offpist ner för Fonnfjällets nordost sluttning mot leden som går mot Lofsdalen och Funäsdalen.
Leden som går förbi Sömlinghågna mot Lofsdalen är livligt trafikerad av snöskotrar.
Dom visar jättefin hänsyn mot annat folk som vistas på lederna.
Leden mellan Sömlingshågna och Sven-persåsen är lättkörd och relativt flack.
Efter Sven-persåsen blev det kuperat igen ända tills vi kom till tjärnen Storhån, då hade vi passerat Slagavallen som nog var den värsta passagen, väldigt brant ner mot vallen och lika brant genom Slagavallen när vi kom upp på toppen av Slagavallen fick vi världens utsikt över fjällen som låg framför oss.
På vägen ner träffade vi ett par som hade stuga här och stannade och prata lite med dom, de berättade att det inte fanns några öppna stugor i närheten.
Det var skönt att få vila lite innan vi fortsatte ner mot den stora myren som finns norr om Slagavallen där jag hade tänkt att slå upp campen.
Efter lite snack med kartan tänkte jag fortsätter en mil till så att jag kommer till Högvålen Som är SVERIGES högst belägna by.
Högvålen passerades i gott tempo, det börja skymma så det var nog dags att hitta ett bra ställe att slå upp campen på.
Det hann bli lite mörkt innan jag fick igång köket för värming av vatten till hundarna och mig.
Campen låg alldeles bredvid leden ett par meter ifrån.
När allt var klart då hade mörkret kommit totalt, såg knappt handen framför mig.
Av en ingivelse tittade jag upp mot himlen och gissa vad jag såg då ??????????? jo Hale-Bopp kometen den syndes hur klart som helst.
För att hålla värmen i tältet har jag köket på sparlåga tills jag går och lägger mig.
Natten gick bra vädret var lika fint när jag vakna som när jag gick och lade mig.
Samma procedur som vanligt vatten åt hundarna eller som min dotter på snart två år säger "hunnana".
I med hundarna i selarna och i väg mot Tännäs.
Den här dagen skulle jag komma fram till Skarvruet och där vi hade våran Malamutevecka, mer om den på en annan länk.
Det var planerat att vi skulle nå fram till Tännäs ungefär mitt på dagen, där vi drack lite te och hundarna fick lite korvgodis.
Efter Svartåsen var det svagt medlut mest hela vägen ner till Tännäs, påen myr mötte vi vårat första hundekipage.
Det var en dam som träna för en lokal tävling som går mellan Tännäs och Funäsdalen.
Hon körde nordiskt med en Berner senen och två små terriers.
Damen berättade att hon bodde inte så långt härifrån och att hon bodde där året runt tillsamans med sin hundar.
När vi passera vägen vid sjön valmen så stod en bil full med barn och vinkade åt mig när jag passerade dom, det är alltid kul när folk vinkar åt en, men det kan bli lite jobbigt när en hel karavan med skotrar åker förbi och vinkar.
I nedförsbackarna mot Tännäs pratade jag med kartan igen och kom överens att vi skulle prova att köra genom Tännäs, när vi kom ner till Tännäs och var på väg över ån Hån ångrade jag mig och vände tillbaka till leden som går utanför Tännäs i nordvästlig riktning jäms med Hån.
Vi stannade och tog den där fikan som omskrevs tidigare innan vi åkte över Hån och påbörjade stigningen mot Tvaruberget som för övrigt var den jävligaste backe jag åkt upp med hundarna i.
På vägen ner mot Hammarstjärnen mötte jag ett gäng på ca tio skotrar, mitt i nedförs backen kommer dom och jag står där mitt i vägen på väg ner och kan inte göra så värts mycket förutom att hjälpa till att gräva fram den skoter som försökte köra om i uppförs backen.
Allt gick bra vi kunde fortsätta vår tur mot Skarvruet och Malamutveckan.
Efter ett tag kom vi fram till Acktjärn och vårat andra möte med hundekipage det var Jack Andersen som kom med sex stycken spann med turister körandes med varsitt 5-6 spann.
I med båda snöankarna för jag tänkte, ska nog gå fram och prata med ledaren för det här gänget och höra vart dom ska men den tanken fick jag skippa för har man Malamuter räcker det inte med två ankare i snön, det var bara mina unghundar som ville följa med mig fram.
Ledarhundarna satt kvar som jag hade sagt åt dom att göra, helt plötsligt hade jag fyra ledarhundar som stod främst, 2 unghundar och dom riktiga ledarhundarna.
Jack och company vek av mot Acktjärn för att övernatta där, själv fortsatte jag min färd.
Nu var det inte långt kvar, på Långflon fick vi sällskap av en skidåkare, ett tag höll vi jämt tempo sen drog han ifrån i nedförs backarna.
Nu såg jag Skarvruet framför mig och det var bara nedför nästan ända fram till vägen som jag var tvungen att passera för att ta mig upp på transnordisk spåret som skulle ta mig fram till vandrarhemmet.
Där är det såg jag nu är det bara ett par meter kvar, väl framme nu gäller det att bara hitta en bra plats att slå upp tältet på det var inte så lätt för vandrar hemmet ligger i stort sett på fjällsluttningen.

 
Till Sidans början