Efter att längtat en hel del och planerat packningen började det närma sig den härliga påskhelgen. Reskamraterna blev ett alaskan malamute-spann från Järpen med föraren Rasmus Helbo. Tyvärr kunde inte sambon Karina följa med på grund av att hon skulle jobba. Jag och mina fem alaskan malamuter samt en grönländare  satte fart upp mot Järpen med bilen på Lördag morgon vid 07.00 för att i Järpen hemma hos Karina & Rasmus lasta om till deras stora släp med alla vovvar, slädar samt all utrustning . Planen var egentligen att fara ut på fredagen men efter en del övervägande så avvaktade vi för att det blåste/stormade mycket både på torsdagskvällen och fredagen. Vi skulle utgå från Vålådalen parkeringsplatsen var intill skoterlederna och lätt tillgängligt. När vi kom dit så snöade det ymnigt och blåste en del men vi tog det med ro, vi skulle ju på tur. Redan när vi anlände så lastade en annan hundförare av sina draghundar och det var många hundar och slädar som skulle sättas upp, det var Tommy Bernadsson med turister som skulle iväg mot Vålåstugorna de skulle inte samma väg som vi vilket kändes skönt, man vet ju aldrig hur turisterna hanterar spannen. Sedan var det en del skidåkare med barn/pulkor/hundar i långa linor som vi fick sicksacka igenom innan det lugnade sig. När Tommy åkt med alla sina 8 spann så drog vi ur ’pinnen’ ur repet så bar det i väg mot Lunndörrsstugan som första mål. Redan efter 300 m så kom det en hängbro som endast var ca 80 cm bred med längsgående brädor som hundarna hela tiden fick ner tassarna i när man väl kommit ut på bron började hela bron svaja, kändes inte helt ok men efter en del påmanande så kröp vi över. Rasmus kom över med spannet utan några större blessyrer. Det var ca 2 dm nysnö i skidspåren så hundarna fick jobba redan från start utan något extra glid. Vi valde en vandrings/skidled upp till Lunndörrsstugan den var den närmaste och snabbaste vägen upp på fjället. Snöbyarna kom och gick även solen tittade fram när myrmark/skog och fjäll landskapet möttes.

Det skulle bli intressant att se hur vovvarna mina skulle klara denna tur med tanke på hur lite jag tränat denna säsong men vi planerade att ta det lugnt och njuta av landskapet samt upplevelsen och inte hur långt vi skulle köra, det var mottot. Efter att ha passerat Lunndörrstugan var det inte så mycket mer spår att följa utan bara kryssleden in till Lunndörrspasset. Denna etapp bestod mest av djup snö och sten skravell . Nu sattes ledartiken Staika på prov men även hennes unga dotter Mizt som gärna ville åt andra hållet än mor sin. Rasmus spann tågade på bakom oss ner för backar bland alla skogsbjörkar, rätt kul var det ibland när jag klev av släden och sjönk till låren med snö. Väl nere i passet så skulle vi över en å som delvis brutits upp av varmvädret men med lite hjälp av varandra kom vi över med båda ekipagen på en isbro. Här i passet blåste det mycket hårt ca 15-20 m/s men vi hade vinden i ryggen så det var ok. Sikten var delvis mycket dålig så vi höll oss in till kryssleden och höll spannen nära varandra så vi hade lite koll. Efter en 30 min körning på denna vindpinade led som mest bestod av sylvass is och någon gnutta snö så var det dags för fika paus, fram med termos med kaffe, kakor samt choklad annars tryter humöret och orken lätt. Vi tittade igenom hundarna och checkade tassar. Jag bytte ut lill-Mizt och satte upp Akka med mormor sin. Rasmus bytte lite i sitt spann så Kis fick flytta ner i Weel och Cougar komma upp i led med Ashley. Sedan bar det i väg vidare genom passet vid denna tidpunkt hade jag på mig slalomglasögon ned dragen mössa och huvan för att skydda ansiktet så mycket som möjligt mot den hårda vinden.

Hundarna  jobbade obehindrat i detta väder inferno. Jag har vandrat denna led under sommartid så det kändes tryggt sedan hade Rasmus GPS så det var ju ’peace of cake’ , men ibland undrade jag i mitt stilla sinne när jag stod på släden och ledarparet börja försvinna ur sikte på grund av blåsten och snöyran vid vissa tillfällen. Det kanske är nu man ska bli rädd och stanna och gräva ner sig? Men vi fortsatte framåt och visste att vindstugan kom snart så vi kunde ta en längre rast för lunch. Efter lunchen satt vi av mot Tossåsen som var nästa anhalt och så fort vi kom ner mot skogslandet och småbjörkarna lugnade sig de kraftiga stormvindarna. Jag fick ofta korrigera ledar paret att hålla vänster intill leden eftesom  hundarna gick i zic-zac hela tiden. Vi bestämde att efter Tossåsens by skulle vi slå upp läger för natten.

Vi hittade en lämplig plats intill skoterleden, det var skönt att komma fram. Vi satt upp vovvarna på parklinorna, snacksa dom lite innan den riktiga maten var färdig med ljummet vatten. Efter detta satte vi upp tält och skottade upp ett provisoriskt kök typ kokvrå. Det hade tagit oss 6 timmar att ta oss de ynka 4 milen från Vålådalen till Tossåsen då var fikarasten och lunchen inräknad så någon räser fart var det inte tal om men jag var mycket nöjd över hundarnas insats och deras driv. Som vanligt så hade min vita malamute tik Aska ingen ro i kroppen på natten och ansåg att det var dags att komma in i tältet för lite mys, så matte klev upp och hämta ’kräket’. Aska rullade ihop sig fint intill mig på liggunderlaget. Detta fenomen har blivit lite till en van ovana, även på de två Beaver trap trail jag varit med på så har denna lilla tik väsnats på förnatten, och man vill ju hålla sig väl med tältgrannarna, så det är bara att hämta in det lilla stycket. Söndag morgon sken solen på tältduken och det kändes underbart att ha en hel dag framför sig på släden. Uppstigningen blev något sen kl.08.30 men vi skulle ju njuta så ingen stress var det tal om. Några skotrar hann passera, tre av dom stannade och pratade lite och fundera vilka tokar vi var som låg där i skogen med hundar och tält. Dom tyckte nog att vi var lite ur tiden med fordonen som vi brukade, de är ju av trä. Vi fick fina spår att åka på denna härliga dag , Lunndörrsfjällen, Anarisfjällen och Oviksfjällen visade upp sig i sin fulla prakt. Mellan Tossåsen och Glen var det 2 mil så vid ca 12.45 var vi framme i Glen och då tog vi en längre rast med fika och snacksning av hundarna. Sedan for vi vidare mot Visjön strax innan Visjöknallen kom en skidåkare som stånkat i kapp mig och ville ha lite lift med spannet så jag gav han en lina från släden så han fick tolka en bit. Sedan vände han tillbaka mot Glen.

Vi hade tänkt åka tillbaka till Vålådalen men på grund av att vi startade en dag senare än beräknat hade vi inte den tiden på oss beslöt vi att åka ner till Höglekardalen. Där skulle vi bli upp plockade av Karina och hennes vänliga familj. Efter Gammalfjällsta hörde jag en vissling bakifrån och stannade spannet och tittade bakåt. Där såg jag att Rasmus hade kört åt sidan med sina hundar, längre upp i backen kom två 8 spann i snabb fart. Föraren på först spannet frågade om hundarna mina var snälla, visst svarade jag, kör på du bara. Sen upptäckte jag att det var Jonny Nääs från Smedsta. Båda spannen susade förbi. Nu bar det nedför mot Höglekardalen, skidåkare och skotrar i större mängd samt hundar började göra mig påmind om att en häktisk påskhelg fortfarande var i full gång. Vi kom ned till parkeringen som är stor och lättsam att parkera upp hundarna vid. Vi hittade några bra träd där vi satt fast spannen och sedan snacksade vi hundarna och själva tog vi en kall Falcon och lite choklad/nötter. Söndags turen blev ca 3,6 mil tror jag. Med fina härlig spår samt trevliga människor som visade stor hänsyn när vi kom med spannen gjorde detta till en mycket trevlig tur. Bra snötillgång fanns det i stort sett hela tiden, utom genom passet där det bit vis var mycket sten som stod upp ur isen. Malamuterna som var med på turen i mitt spann var Staika, Mizt, Akka, Aska, Stalo samt grönlands tiken Unna. I Rasmus spann var det malamuterna, kiskayo, Ashly, Sandy, Junior, Cougar och Shenoa. Jag vill tacka Rasmus och hundarna för sällskapet på turen. Väl mött i spåren i Jämtlandsfjällen.