I slutet av februari skulle jag iväg på ännu en tävling. Denna gång skulle jag åka söderut, från Jämtland ner till Koppången för att delta i Gävle-Dalas nordiska klubbmästerskap.

Redan i Järpen visade min trogen Volvo att något inte var bra. Den kunde inte hålla tomgången. Jag fortsatte till Svenstavik men på macken stannade den direkt. Jag rådgjorde med min bilmekaniker och valde att fortsätta. Så länge bilen rullade och inga stoppskyltar eller trafikljus kom i min väg upplevde jag absolut inga problem. I Sveg fick jag leka med höger foten på gas- och bromspedalen samtidigt men lyckades till slut nå mitt mål sent på kvällen.

Natten hade jag planera att tillbringa i tält. Anledningen till det var att jag satsade på Åredraget i slutet på säsongen och ville öva på lägerliv vintertid. Annika Carlsson, som hade samma planer, skulle hålla mig sällskap i tältet följande natt. Nu är det så att natten var kall. Temperaturen var -8° när jag kom och sjönk ner till -14° innan jag lagt mig. Och jag som hade ingen vintersovsäck, bara en Ajungilak -5 och en Haglöfs 0! Vad gör man då? Jo, man gör det bästa av det man har. Alltså sätter man på sig ett underställ, drar de nyss tovade sockorna på fötterna och den stickade ullmössan på huvudet samt bjuder in sina två malamuter i tältet. Hundarna var överlyckliga och slogs om vem fick sova närmast matte. Den kampen vann Miigwetch överlägsen över Kulan. På morgonen var det bastuvarmt, vill jag lova!

Mitt på dagen gick starten till enspannstävlingen. Herrarna först och direkt efter tjejerna. Kulan och jag tog det ganska lugnt. Vi skulle ju vara ute i 17 km… trodde jag. Plötsligt stod Stig Juhlander vid spåret. Därifrån skulle återstå endast ett par kilometer till mål och lite längre bak kunde jag se både Annika och Malin Sundin, på god väg att komma ikapp mig. Nu fick jag pressa lille Kulan för att inte bli omkörd. Vi lyckades med knapp marginal. Kunde sträckan verkligen ha varit 17 km? Svar: nej. Det som hade varit förra årets distans hade ändrats i år till 12 km. Snopet!

På kvällen skruvade jag locket till förgasaren för att leta efter en membran som skulle bytas mot den nya jag hade haft med mig i bilen. Men det fanns ingen sliten membran och den nya passade ingenstans. Återigen telefonsamtal med min bilmekaniker. Problemen kunde komma från brytspetsarna,  sa han. Jag dök ner i motorn igen men kunde inte se mycket. Försökte engagera Erik Sundin som hänvisade mig till Gösta Karlberg. Gösta tittade på motorn, ringde en kompis, upptäckte ett fel, återställde avståndet mellan brytspetsarna och se, nu höll tomgången! Vilken lättnad!

På söndagen skulle vi köra 21 km med två eller fler hundar. Klarblå himmel och strålande sol. Den dagen skulle jag njuta, hade jag tänkt. Unga Miigwetch fick delta i sitt livs andra vintertävling och jag ville att det skulle bli en positiv och lärorik upplevelse för henne. Hundarna öppnade som galningar. Banan gick mest nerför till en början och Miigwetch gav järnet. Snart var vi ikapp ett spann. Samtidigt som jag körde om Göran Esters körde Malin om mig. Mina hundar jagade i uppförsbackarna men släppte märkbart på hennes huskies när det planade ut. Vi fortsatte i vårt lilla tempo i några kilometer tills jag kunde urskilja några spann en bit längre fram. Var det inte Gösta med sina grönländare, Malin och Annika? Jovisst! Det kom en lång seg uppförsbacke men vi tog in meter efter meter på Gösta. Ny omkörning och mycket sakta körde vi ifrån Gösta (Det kändes lite otacksamt: först fixar han min bil, sedan tackar jag honom genom att köra om honom…). Då hade vi tappat kontakten med tjejerna tills 3 km av loppet var kvar. Igen peppade jag hundarna till max hela vägen ner till mål men kunde ändå aldrig hota dem.

Efter prisutdelningen åkte de flesta av oss hemåt. Jag var den enda att köra norrut. Bilen funkade normalt, det kändes bra tills mörkret började sänka sig över det vintriga landskapet. Var inte skenet på strålkastarna lite väl gul? Äsch, det var nog bara inbillning! Men när jag behövde blinka för att svänga på E 14 strax före Mattmar hände det ingenting. Sh-t! Fel på batteriet! Har varit med om det förr. Snart stannar bilen om inte jag stannar den först. Svänger av vid informationsparkeringen i Mattmar, tre mil hemifrån. Då hade jag inga ljus alls och det var natt. Bilen dör genast och vill inte starta igen. Ringer min bilmekaniker för “femtielfte” gången under denna helg. Vi kommer fram till att det kan vara generatorn som har lagt av utan förvarning eller “vajsing” med laddningsreläerna. Eventuellt kan batteriet ha dött. Jag ringer till min “sambo” Victoria. Hon skulle skjutsa sin pojkvän till tågstation och undsätta mig efter det. Hon kom och vi kopplade ihop våra batteri i någon halvtimme. Volvon startade. Victoria fick öppna vägen åt mig som körde bakom med minimala ljus. När vi passerade Järpen började bilen att hosta. Jag bet ihop. Det höll hela vägen hem. Pust!

Medan jag lastade av bilen på hundar, skidor och friluftsutrustning kom min granne ner med “Pitepalt” och lingonsylt. Det var hans sätt att tacka mig för att han fått låna mina snöskor under helgen. Visst var det snällt!

Nu vill jag inte att denna historia ska skrämma några nykomlingar inom klubben. Tvärtom vill jag propagera för att folk ska ge sig ut på vägarna och “köra” med sina hundar samt slå ett slag för Koppången. Bortsett från att området brukar vara snösäker är Gävle-Dalas klubbstugan trevlig att vistas i. Tävlingsbanorna går genom ett tilltalande landskap och är inte särskilt krävande. Dessutom har jag alltid mötts av ett trevligt gäng med härliga gummor och krutgubbar. I år fick jag träffa Stig Juhlander, en legend inom SPHK. Hoppas att jag har lika mycket energi som honom när jag kommer upp i samma ålder! Inte att förglömma är det alltid digra prisbordet. För min del blev det nya skidhandskar. Toppen! Jag lovar att komma tillbaka nästa år, om bilen tar mig dit vill säga.

Volvon, ja! Felet var att ett kol hade lossnat. Felet åtgärdades med hjälp av skolans vaktmästare och bilen kunde rulla igen. Den tog mig till Norge i snöstorm två helger senare och hem igen. Nu siktar jag på utställningen ner i Västerås. Vad utslaget av kontrollbesiktningen på vägen dit blir vill jag inte spekulera i…

Så tack allihopa för en trevlig helg och stort tack till Gösta, Johnny och Victoria. Utan er hjälp hade jag varken kommit fram till Koppången eller tagit mig hem igen.

Livet är full av äventyr… Happy mushing!

Nadia CK